Väntrum
Jag har kollapsat helt.
Fallit som ett korthus och lika lealös som en fågelskrämma. Ser faktiskt lite ut som en fågelskrämma också. Not so roligt.
Idag kan jag förstå Britney Spears, hur hon bara rakade av sig håret. Jag är lite feg och vågar inte riktigt till sådana drastiska åtgärder som att ta av allt men jag har mega panik på mitt hår - det ska av! Olyckligt (eller lyckligtvis) fick jag inte chansen att gå på en drop in hos salong och få av mitt hår. Det måste av. AV AV AV!!!
Jag har tappat fattningen. Helt och fullt och jag låtsas faktiskt fortfarande som jag har koll på läget men det har jag inte. Jag lever i förnekelsens stadie.
Fyra timmar av min dag idag gick åt att sitta i ett väntrum. Väntrummet från hell. Alla psyksjuka och jag satt där. Ett par som jag faktiskt kände igen satt och babblade som om de träffats på fika. Ett annat par satt tysta hela tiden. Mannen ville sjunka genom jorde och kvinnan såg ut att ha det svårt. Hon bläddrade i tidning efter tidning som om hon letade efter meningen med livet. Äldre kvinna som faktist såg ut att ramla ihop på golvet så skör hon var. Hon var en finska. Seija hette hon. Hon log mot mig flera gånger. Hon ville prata med mig men jag slängde mitt onda öga. "Kom inte hit o prata finskkärring!" Jag morrade åt henne för att markera att jag är galen och hör röster. Undan och väck finska tant.
Väntrummet kändes som en tortyrkammare med ruttna äpplen på bordet. Vågar man äta dem? De innehåller säkert litium. Jag lät bli.
Många andra par dök upp i väntrummet. En ung tjej satt o basunera ut att hennes kompis Sandra ska göra abort på fredag. Stackars Sandra. Kunde inte denna tjej som hette...ja vad hette hon? Fan - glömt, i alla fall, lämnat sin väninna utanför det här snacket. Varför skulle Sandra befinna sig i dårhusets väntrum in spirit.
SJälv satt jag och lyssnade på alla samtal och alla ikke samtal. Slängde onda ögon hit och ditt, de skulle ha respekt fötr mig. De skulle tro att jag var världen obehgliste patient där inne.
Fyra timmar satt jag där och väntade på att någom barmhärtig skulle ge mig nåd...
Fallit som ett korthus och lika lealös som en fågelskrämma. Ser faktiskt lite ut som en fågelskrämma också. Not so roligt.
Idag kan jag förstå Britney Spears, hur hon bara rakade av sig håret. Jag är lite feg och vågar inte riktigt till sådana drastiska åtgärder som att ta av allt men jag har mega panik på mitt hår - det ska av! Olyckligt (eller lyckligtvis) fick jag inte chansen att gå på en drop in hos salong och få av mitt hår. Det måste av. AV AV AV!!!
Jag har tappat fattningen. Helt och fullt och jag låtsas faktiskt fortfarande som jag har koll på läget men det har jag inte. Jag lever i förnekelsens stadie.
Fyra timmar av min dag idag gick åt att sitta i ett väntrum. Väntrummet från hell. Alla psyksjuka och jag satt där. Ett par som jag faktiskt kände igen satt och babblade som om de träffats på fika. Ett annat par satt tysta hela tiden. Mannen ville sjunka genom jorde och kvinnan såg ut att ha det svårt. Hon bläddrade i tidning efter tidning som om hon letade efter meningen med livet. Äldre kvinna som faktist såg ut att ramla ihop på golvet så skör hon var. Hon var en finska. Seija hette hon. Hon log mot mig flera gånger. Hon ville prata med mig men jag slängde mitt onda öga. "Kom inte hit o prata finskkärring!" Jag morrade åt henne för att markera att jag är galen och hör röster. Undan och väck finska tant.
Väntrummet kändes som en tortyrkammare med ruttna äpplen på bordet. Vågar man äta dem? De innehåller säkert litium. Jag lät bli.
Många andra par dök upp i väntrummet. En ung tjej satt o basunera ut att hennes kompis Sandra ska göra abort på fredag. Stackars Sandra. Kunde inte denna tjej som hette...ja vad hette hon? Fan - glömt, i alla fall, lämnat sin väninna utanför det här snacket. Varför skulle Sandra befinna sig i dårhusets väntrum in spirit.
SJälv satt jag och lyssnade på alla samtal och alla ikke samtal. Slängde onda ögon hit och ditt, de skulle ha respekt fötr mig. De skulle tro att jag var världen obehgliste patient där inne.
Fyra timmar satt jag där och väntade på att någom barmhärtig skulle ge mig nåd...
Kommentarer
Trackback
