Under mitt paraply

Som om jag inte redan tyckte att jag var klen som inte orkar mer. Mitt liv just nu är: jag orkar inte mer nu!!
Satt och grät en skvätt igår kväll och sen ser jag på framsidan på en amelia tidning.
Jeanette 41: Jag är den där "hur orkar du kvinnan"

Jag blev skitförbannad. Så klart att hon är det? Jag vill oxå vara hon. Eller vill jag? Vill jag ha allas empatier om:naaaw hur orkar hon? Vill jag det?
Nä  kanske inte eentligen.

Jag har en sådan kvinna i min närhet och hon ger mig prestations ångest av värsta graden. Meaning, I feel worse than ever.

Jag lever i ett äktenskap med 2 barn. Fina goa barn. Äktenskapet, not so fint och gott. Mest ilska och hårda ord. Du är kass! Nä DU är kass. Det har vart ett så ett tag och nu är det svårt att bryta en cykel. I allt det här ska jag bryta min neråtspiral. Om jag inte bryter min neråtsprial så trillar jag djupt ner i ett svart hål. Ett litet kol svart hål utan glädje.
Av någon anledning lockar det föga.
Lixom mitt äktenskap. Låter inte som en god idé att det faller i spillror. So what to do? Hur bryter man möntser?
TV:n och datorn är våra största fiender just. Egentligen borde man bara kasta ut möget.
Fast ibland är det skönt med TV. Så nu ska vi lära oss leva med dessa tekniska prylar som tar kol på romantiken.

Så min blogg, kommer hamna om äktenskap och mig. Yeah, me!

Vi ses snart igen. Bloggen har en rätt så trist design. Fixas. Snarast! Någon?

- Hör du röster?
- Ehh
- Ja jag måste fråga
- Ja jag hör röster. Du pratar ju
- Skönt att din humor inte lämnat dig.
- Humorn är det sista som lämnar. När den lämnar mig då är det kört.

Jag har kollapsat helt.
Fallit som ett korthus och lika lealös som en fågelskrämma. Ser faktiskt lite ut som en fågelskrämma också. Not so roligt.
Idag kan jag förstå Britney Spears, hur hon bara rakade av sig håret. Jag är lite feg och vågar inte riktigt till sådana drastiska åtgärder som att ta av allt men jag har mega panik på mitt hår - det ska av! Olyckligt (eller lyckligtvis) fick jag inte chansen att gå på en drop in hos salong och få av mitt hår. Det måste av. AV AV AV!!!

Jag har tappat fattningen. Helt och fullt och jag låtsas faktiskt fortfarande som jag har koll på läget men det har jag inte. Jag lever i förnekelsens stadie.

Fyra timmar av min dag idag gick åt att sitta i ett väntrum. Väntrummet från hell. Alla psyksjuka och jag satt där. Ett par som jag faktiskt kände igen satt och babblade som om de träffats på fika. Ett annat par satt tysta hela tiden. Mannen ville sjunka genom jorde och kvinnan såg ut att ha det svårt. Hon bläddrade i tidning efter tidning som om hon letade efter meningen med livet. Äldre kvinna som faktist såg ut att ramla ihop på golvet så skör hon var. Hon var en finska. Seija hette hon. Hon log mot mig flera gånger. Hon ville prata med mig men jag slängde mitt onda öga. "Kom inte hit o prata finskkärring!" Jag morrade åt henne för att markera att jag är galen och hör röster. Undan och väck finska tant.
Väntrummet kändes som en tortyrkammare med ruttna äpplen på bordet. Vågar man äta dem? De innehåller säkert litium. Jag lät bli.
Många andra par dök upp i väntrummet. En ung tjej satt o basunera ut att hennes kompis Sandra ska göra abort på fredag. Stackars Sandra. Kunde inte denna tjej som hette...ja vad hette hon? Fan - glömt, i alla fall, lämnat sin väninna utanför det här snacket. Varför skulle Sandra befinna sig i dårhusets väntrum in spirit.

SJälv satt jag och lyssnade på alla samtal och alla ikke samtal. Slängde onda ögon hit och ditt, de skulle ha respekt fötr mig. De skulle tro att jag var världen obehgliste patient där inne.
Fyra timmar satt jag där och väntade på att någom barmhärtig skulle ge mig nåd...