Varför mörkar vi?

Jag sitter på ett café. Avnjuter en latte. Tyvärr sitter jag inte ute i solen och leker med de andra gästerna, jag sitter hellre här, där jag ser vad min lilla laptopskärm visar plus att jag behövde visst ansluta mig till det kommunala elnätet. Min laptop är utsvulten.
I eftermiddag ska jag på besök på mitt jobb. Jag ska träffa personalchefen och jag är rädd för mitt liv. Jag behöver annat att tänka på fram till klockan klämtar träffdags. Oh yes. Fundera på mina andra problem som jag beslutat för att dela med mig av till den som vill läsa.
Jag undrar varför (eller är det bara i mitt umgänge) man mörkat eventuella svårigheter man har i sitt äktenskap. Joviss, man slänger ur sig till sina väninnor ibland om man att man har det lite svårt och viftar det lite under mattan och sen snackar man annat. Varför kan man inte prata med andra par i sitt umgänge om sina relationer. Man behöver inte gå på detaljer eller vad som sker i sovrummet, om man nu inte känner sig bekväm. Varför måste vi visa upp en fasad som så småningom rämnar? Tänk om vi kunde prata. Vad gör ni när det blir motigt? Hur hittar ni gnistan?
Kanske har jag blivit påverkad av att ha sett alla säsonger av sex and the city på kort tid men vad fan, inte undra på att man hellre låter saker rasa en att kanske ta hjälp eller vädra den unkna luften. Jag har funderat mycket på det här och ofta och förmodligen därav börjar jag ogilla att umgås i par. Alla abba-träffar behöver inte vara på djupet men någon gång, kan vi inte öppna upp våra hjärtan? Vore det så hemskt? Jag känner inte ett enda par som skulle berätta för oss om de gick i parrådgivning. Som kvinna till kvinna lämnar man gärna det rådet från en till annan. What's the point att ha en fantastisk fasad när allt bakom är fejk?
Hur fejk är jag? Hur mycket i mitt liv är fasad och hur mycket är "what you see is what you get"?
Inte allt för länge sedan föll jag ner i mitt hål, ett svart litet hål som jag ofta gräver djupare och djupare. Jag vill inte alltid att alla ska veta att jag befinner mig i mitt lilla hål. En del av mig känner skam och en del av mig känner att jag vill inte ha allas naaaaw-blickar.  Det är skönt att umgås med andra som inte vet, det lyfter upp mig. Jag får vara den "friska" delen av mig, som en liten påminnelse om vad som finns att vänta mig när jag kommer ur mitt hål. Men oftast bär jag skam och vill inte tunga andra med min skit. Är det så vi ser när vi får trubbel i äktenskapet?

Kommentarer
Postat av: HeLeNa

Hej min Vän! =)



Jag håller med dig, det vore så mycket bättre om fler vågade öppna upp sig och berätta om hur de hade det. Livet är ju Underligt och ja tror att desto sannare man är mot sig själv och andra, desto Lyckligare kan bli i längden. You Go Girl!

KraaaM!

2010-06-04 @ 00:56:58
URL: http://hellur.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0